lindakott

En gång i veckan går jag och Sixten på babyrytmik i kyrkan. Första gången vi kom och skulle presentera oss så gick det till så här:

-Hej, hej. Linda och Sixten, vem har vi här?
- Moses.

Här blir det tyst för här börjar jag undra vart vi har hamnat någonstans. En kort stund önskade jag att vi hade döpt Sixten till Jesus eller något liknande. Det roliga är att alla verkar vara så gudfruktiga där (iof är det ju faktiskt kyrkan, men ändå) för det är bara jag som råkar säga vilken jäkla tur en av mammorna hade att allt gick bra trots att hennes förlossningen var komplicerad. Jag känner mig lite som en ulv i fårakläder som utnyttjar kyrkans personal (och billiga fika) fast jag inte är någon vidare kyrklig anhängare i vanliga fall. Men vad gör man inte för sina barn? Observera att jag här använder Sixten som täckmantel, för att bedöva mitt dåliga samvete. Men vem vet han kanske blir präst eller något av alla sång- och fikastunder :-) 

Hur eller hur så var vi där idag och jag blir så arg på mig själv som glömde kameran hemma för Sixten var så gullig mot alla andra barn (förutom Agnes som han drog i håret) och skulle bara pussa och krama dem hela tiden. Alla andra barn som inte riktigt uppskattade hans närgångna framtoning kröp förtvivlat iväg...med Sixten hasande på rumpisen efter. De har en lite docksäng där med blunddockor (ni vet dockor som ser ut som små bebisar med rörliga ögonlock) som Sixten hittade och blev jättefascinerad av. Brevid på golvet låg det en docknapp som han plockade upp och gav en av dockorna-så sött. Man blir lika imponerad varenda gång han lyckas lägga ihop ett och ett. Det visar på hur höga förväntningar vi har på honom :-)

Det fick bli två bilder från igår istället på busungen.