lindakott

I måndags fick jag reda på att jag ska på handledarträff-på torsdag...Jag ska tydligen ha hand om en student, jättekul...men jag önskar att jag hade fått lite längre tid på att förbereda mig. Hur ska detta gå? Jag har typ hunnit jobba i 5 månader efter att ha varit bort i över ett år, tjenis penis! Men det blev ingen handledarträff då min student skulle i väg och träffa sin flickvän istället, vilket inte gjorde mig så mycket eftersom det var min enda lediga dag den här veckan. Så vi träffades igår istället på jobbet, mitt i medicindelning och morgonstök. Men det gick bra han verkar trevlig OCH organiserad vilket passar mig ypperligt då det inte riktigt är min starka sida. Förhoppningsvis kan jag lära honom lite också :-) Känner redan pressen för frågorna "vilken omvårdnadsteori går ni efter? Vilka mätdokument använder ni etc. Känns som om man har hunnit jobba för länge och lagt till med en massa ovanor under dessa år som krockar med skolan, suck. Fast det är nyttigt också, nu får man verkligen chans att reflektera på ett helt annat sätt än man gör vanligtvis. Kan sakna skolvärden på det eftersom man då hela tiden reflekterade över omvårdnaden och etiska frågeställningar. I verkligheten gör man bara så gott man kan med tanke på allt som måste göras. Verksamheten är verkligen inte gjord för patienten utan mest efter läkaren och när man vet hur det fungerar är det svårt att verkligen sätta sig ner och lyssna in patientens alla problem, då det är ett besvär per akutbesök som gäller...och jag vet att jag redan gjort ett av skolans "fel" genom att skriva patienten och därmed inte ser individen. Åh, gud vad bra dessa veckor kommer att gå :-(  

Gårdagen var inte min bästa mammadag kan jag lugnt påstå...Det hela började med att Sixten kom hem från dagis helt superspeedad av trötthet. Så jag fick brottas med honom i sängen ett bra tag innan han varvade ner så pass att han kunde somna. Förstår inte hur någon som bara är 16 månader kan ha så långa armar och ben och vara så stark. Han sov två timmar och vaknade full med ny energi, jag försökte laga mat med honom brevid mig vilket gick sådär med tanke på att han hela tiden ville plocka upp saker ur diskhon och stoppa dem i munnen, typ uppblötta brödbitar och annat smarrigt. Fast efter att ha mutat honom med korvbitar så blev middagen klar. Vi satte oss och åt någolunda koncentrerade, ända tills han började kasta maten på golvet och klättra ur matstolen. Då lyfter jag ner hon varav han börjar klänga på mitt ben istället. När det inte fungerar börjar han slå på det, varav jag säger med barsk röst "NEJ"- utan resultat. Detta forsätter en god stund innan jag inser att jag inte är så hungrig längre. Ner på golvet och försöka sysselsätta honom. Går typ 5 min sen kommer han på att det är mycket roligare att hoppa i soffan alt. fotöljen. Jag efter och tar tag i honom, ser honom i ögonen och säger NEJ bestämt, enl. alla böcker. Han tittar på mig och slår till mig i ansiktet. Jag blir ännu barskare och säger ännu mer nej-han blundar OCH biter mig när han låtsas kramar mig. Detta fortsätter en god stund med en massa nej och en massa rivande/klösande/skrattande och slag från vårt lilla kärleksbarn och slutar med att han klättrar upp på bordet tittar på mig och flinar utmanande. Tilläggas bör att han INTE får vara på bordet. I desperation och frustration som jag inte kännt sedan Sixten var spädis och inte ville sluta gråta alt. sova fanns bara en tanke-vi måste UT NU. På med kläderna- ännu mer brottning fram med bollen och ut. Vad händer-jo, ungen kiknar av skratt och är glad och inte en tillskymmelse till frustration. Vi är ute och leker i en timme innan vi går hem, under den tiden ser vi pippifåglar och en ekorre och har det riktigt mysigt.
 
Kommer hem och inser att klockan bara är fem och att vi har 2,5 timme till av sysselsättning framför oss. Mutar Sixten med glass, tänker att det är säkert tänderna som gör honom så ilsk så vi sitter och myser med lite glass. Sen börjar allt om igen. Jag ryter NEJ så pedagogiskt en stressad småbarnsmamma kan, förbannar Ante för att han jobbar eftermiddag, sväljer en panodil för min förbaskade visdomstand och känner mig helt hopplös som mamma som har en totalt okontrollerbar son som inte fattar att det är livfarligt att hoppa i soffan, klättra på alla stolar ställa sig på dammsugaren för att nå det som hägrar på hyllan ovanför och att man absolut INTE får slåss, bitas eller klösas. Den enda reaktion jag får är avgrundsvrål, flin och grin. När jag totalt utmattad frågar i ren desperation kl 19 om Sixten ska sova och han svarar mm sätter jag snabbt på pyjamasen, gör välling, borstar tänderna, släcker lamporna och lägger han i sängen, innan huggtäderna, hornen och svansen växer ut igen. Efter en halvtimme somnar han lugnt efter att ha klöst, slagit, pussat och kramat mig en stund till. Jag går ner, sätter mig i soffan och känner bara att det enda jag har gjort denna dag är att ropa nej och hållt fast honom. Då dyker reklamen för något telefonbolag upp i huvudet, där de säger att föräldrar säger tusen gånger mer nej till sina barn än ja som salt på såren.

Klockan 21 sms:ar jag Ante och säger att jag har tråkigt...




Skulle jag vara besvärlig?! Neej, då... Fast mamma vet att hornen gömmer sig där någonstans.

Träffade Spiro + Alexander och Camilla idag, vilket var typ 3 år sedan sist vi sågs, jättetrevligt men en person saknades förstås. Förhoppningsvis kommer vi snart och hälsar på dig Emma snart. Blev mycket barnsnack idag men det är ju lätt hänt när två småbarnsmammor möts :-)