Nu och dåtid.

Idag är det första dagen ever som Sigge inte sovit middag, lite jobbigt med tanke på att den timmen mitt på dagen som han sover hinner man pyssla lite på egen hand utan "sixten titta/hjälpa/vispa". Men vi har lärt oss att när han bestämmer sig för något är det lika bra att köra, så ingen sovstund länge, det är med vedmod i hjärtat då han sakta men säkert blir större och större och snart inte längre är min lillkille.

Ja, vem har sagt att det är lätt att vara förälder? Sixten har fullt upp med att byta blöja på sin "bebis".

Mamma och Sixtenmys

Har nyss läst ut Åsa Larssons senaste bok som hette något med vrede och fick sån hemlängtan. Det är helt sjukt hur man kan känna miljöbeskrivningarna rent fysiskt och veta exakt hur det ser ut det hon beskriver. Antar att hon också har hemlängtan... På något sätt kommer man sin egna barndom närmare efter att man själv fått barn. Så det är genom ett barns ögon jag ser min hemstad, inte som det ser ut nu. Jag vet hur det är att ligga i snön och titta upp i rymden mellan stjärnor och norrsken, på något sätt känns himlen alltid närmare Kiruna och jag vet hur det är att gå till skolan när det är så kallt att man knappt kan prata för kinderna är så stela av kyla och det är mörkt som mitt i natten. Eller den blå skymningen som kallas dag i december. Jag vet hur det känns att vara nervös till bristningsgränsen för att träffa någon man är kär i en kall, mörk höstdag i september som doftar tungt av blöta löv och höst genom regnvåta gator. Det är det jag längtar efter; alla barndomsminnerna...inte staden ur ett vuxet perspektiv.

Jag vill också bo i en stuga i Kurravaara (som dock inte är så öde som det är i boken, men...men) och jaga min barndoms snöflingor med tungan utsträckt.


Hur blev det så här egentligen?

Jag har varit på en date-med en tjej...eller det kändes så i allafall. För någon vecka sedan var jag på stan och fikade med ett par kompisar och på väg till bordet säger en tjej "Jag känner igen dig..." Jag tittar till och konstaterar att jag känner igen henne med. "Du är från Kiruna,va?" frågar hon och jag bekräftar. Då ramlade poletten ner, det var en tjej som gick samma linje som mig men året efter. Jag har nog aldrig tidigare pratat med henne, men nu pratade vi lite allmänt och jag tog hennes nummer så vi skulle kunna hitta på något. Jag skickade ett sms dagen efter och vi bestämde att vi skulle fika veckan därpå och hon avslutar med "vad kul, då syns vi då!" och jag fick den första känslan att av att jag skulle på date. Principen är det samma, man ska träffa en person man inte känner och lära känna varandra. Så på dagen D, träffades vi och fikade en stund, på vägen hem undrade jag vad jag egentligen hade sagt...

Helt plötsligt är jag intresserad och bevandrad inom konst (hon har gått en massa konstutbildningar och eftersom jag gick samhällsestetisk på gymnasiet så vill man ju inte verka helt borta, man har ju lite krav på sig när man som fuskestet träffar en riktigt), vilket är ett VÄÄÄldigt vilande intresse egentligen. Jag låtsades ju bara för att imponera på henne (ser ni likheten där med en date-igen) och varför jag, som snart är 30 måste imponera och verka intressant för henne blir jag inte heller klok på, helt plöstligt är jag typ 17 år igen. Allt det som jag har uppnått med mitt liv känns lite blasé, med tanke på alla andra vägar jag kunde ha tagit, typ också läst konst och studerat utomlands etc. Fast jag är kass på att teckna och jag är ju stolt över mina prestationer egentligen. Hur eller hur ska vi på konstmuséumet nästa vecka och om hon inte inser att jag är en fejkopia då så är det illa...Jag får mumla något om Munch och det surrealistiska perspektivet... eller säga att jag läste samhällsestetiskt för att jag tyckte det verkade kul och att jag egentligen inte har någon talang eller vidare koll.

Varningstexter har antagit en ny form

Sigge fick en målarbok i födelsedagspresent (tack Ems), gissa om jag höll på att sätta kaffet i halsen när jag såg
den här bilden bland alla söta kaniner och ankor...
  


"Ja, vilken söt liten fisk, den simmar i vattnet och där ligger en avhuggen arm med en yxa ovanför..." 
Ska det vara något halvpedagogiskt för att man inte ska leka med yxan, eller fick han/hon som ritar alla bilderna plötsligt ett utbrott av barnhat? Mysko...Undra vart man ringer för att klaga på obscena bilder i målarböcker?

Show me your books, and I`ll tell you who you are...

Idag var jag inte lika arg så jag ringde inte och klagade...istället ringde jag till vårdcentralen och bokade in en tid för öronkoll åt Sigge. Tydligen ska man göra det när trumhinnan har spruckit, har fortfarande lite ågren över att vi missade det totalt, antar att det är något han kommer dra till med varenda gång han blir sjuk (ungefär som din borrelia Emma, jag vet hur mamma Helen känner sig, bara så du vet :-) )

Nu över till något roligare, nämligen bokrean!! Årets största händelse (vilket har kommit lite i skymundan efter att Vickan och Daniel har förlovat sig, vad är det stora med det egentligen? fast jag är inte royalist så jag fattar kanske inte det STORA med ett svenskt kungabröllop. Men lite ilsk blev jag ändock när någon tyckte att hon borde gift sig med en nordisk kunglighet istället och om det inte gick så skulle nästa val varit en europeisk adelsman/kung, hallå vilken tid lever vi i egentligen?! Har jag missuppfattat allt eller är inte alla nordiska kungligheter släkt eller något?)
Årets inköp blev dessa böcker och killen i kassan kunde nog inte gissa vart jag är i livet, eller?

RSS 2.0