Inte konstigt att man är trött ibland

Sixtens lista på saker man kan göra för att slippa sova, observera att punkt 1 och 2 är obligatoriska, håll till godo:


1. Om det är mamma som lägger dig, ropa med ynklig och hjärtskärnade röst efter pappa. Är han inte hemma, går det att ropa efter annan vald släkting, oftast mommo/moffa eller fammo (vem vet de kan ju vara i rummet brevid).


2. När punkt ett är genomgången utan resultat gå då över till att med samma ynkliga röst och bedjande ögon få sova i mammas och pappas säng (= för där kan man hoppa runt utan att de får tag i en, alternativt gömma sig under deras stora täcke).


3. När detta inte heller ger någon utdelning, börja då leta efter alla gosedjur och bädda ner dem och prata lite med dem (tugga går också bra). Låtsas tappa bort dem med jämna mellanrum så du måste leta efter dem.


4. Snurra runt i sängen, för att slutligen lägga dig med fötterna på huvudkudden eller tvärs över sängen.


5. Sparka lite på väggen, alltid retar det någon om inte så kan du låtsas få ont och vinner någon extra minut eftersom mamma/pappa då måste blåsa och pussa på det skadade stället.


6. Sjung en sång, gärna en lång alt. en kort som du sjunger om och om igen. Får gärna innehålla höga toner.


7. Insistera på att du måste låtsas köra bil, gärna en ambulans eller polisbil med sirernerna på. Informera den som ska lägga dig om att man måste akta bilen.


8. Fastna med armarna i pyjamasen.


9. Gnäll över att samma pyjamas är snodd runt kroppen och är sned efter allt rullande i sängen.


10. Säg tut, tut och nyp mamma/pappa i näsan.


Återgå till punkt 3.


Mörker

Jag tänkte skriva ett inlägg här, men efter att ha läst det här, kom jag av mig... Livet är ofattbart kort ibland...I kväll ska jag krama min älskade grabbar, men mina tankar är hos Veronica och hennes familj. Ta hand om varandra...

Hur blev det så här egentligen?

Jag har varit på en date-med en tjej...eller det kändes så i allafall. För någon vecka sedan var jag på stan och fikade med ett par kompisar och på väg till bordet säger en tjej "Jag känner igen dig..." Jag tittar till och konstaterar att jag känner igen henne med. "Du är från Kiruna,va?" frågar hon och jag bekräftar. Då ramlade poletten ner, det var en tjej som gick samma linje som mig men året efter. Jag har nog aldrig tidigare pratat med henne, men nu pratade vi lite allmänt och jag tog hennes nummer så vi skulle kunna hitta på något. Jag skickade ett sms dagen efter och vi bestämde att vi skulle fika veckan därpå och hon avslutar med "vad kul, då syns vi då!" och jag fick den första känslan att av att jag skulle på date. Principen är det samma, man ska träffa en person man inte känner och lära känna varandra. Så på dagen D, träffades vi och fikade en stund, på vägen hem undrade jag vad jag egentligen hade sagt...

Helt plötsligt är jag intresserad och bevandrad inom konst (hon har gått en massa konstutbildningar och eftersom jag gick samhällsestetisk på gymnasiet så vill man ju inte verka helt borta, man har ju lite krav på sig när man som fuskestet träffar en riktigt), vilket är ett VÄÄÄldigt vilande intresse egentligen. Jag låtsades ju bara för att imponera på henne (ser ni likheten där med en date-igen) och varför jag, som snart är 30 måste imponera och verka intressant för henne blir jag inte heller klok på, helt plöstligt är jag typ 17 år igen. Allt det som jag har uppnått med mitt liv känns lite blasé, med tanke på alla andra vägar jag kunde ha tagit, typ också läst konst och studerat utomlands etc. Fast jag är kass på att teckna och jag är ju stolt över mina prestationer egentligen. Hur eller hur ska vi på konstmuséumet nästa vecka och om hon inte inser att jag är en fejkopia då så är det illa...Jag får mumla något om Munch och det surrealistiska perspektivet... eller säga att jag läste samhällsestetiskt för att jag tyckte det verkade kul och att jag egentligen inte har någon talang eller vidare koll.

matvrak

Sigge äter som en häst på dagis, det börjar bli lite pinsamt faktiskt...Igår åt han TRE portioner med ris och fisk, hemma avskyr han ris. Nu är det någon som vill se på Rorri, så jag fortsätter senare.

Mammahjärta

Sucka mitt hjärta men brist dock ej...

Sixten suckar i sömnen, undrar vad han drömmer om...Katter och bada troligtvis, för det är sockret på hans geléhallon just nu...och mitt socker är en allför ennvis tvååring med fladdrande hår...Älskade unge, vad hade jag gjort utan dig?


Mitt gull (som grannen Astrid säger)...

Igår råkade jag oavsiktligen klämma huden med barncykelstolsspännet (eller-vad-det-nu-heter)på Sigges insida av ena låret. När vi sedan kommer hem efter cykelturen och jag tar av honom byxorna för att inspektera om det blev något på låret, frågar han "Sixten doktorn?!" med förhoppning i rösten. Han verkar ha glömt bort att det krävs en sprucken trumhinna eller nästintill dubbelsidig lunginflammation för att han ska få träffa doktorn.
Måste dock ha varit en smått traumatisk upplevelse det där med cykelstolen för idag när vi var och hälsade på Neo m. familj ägnade han tio minuter åt att informera katten Bobbo om vad som hade hänt.

Älskade unge...(observera fingret) :-)


Sigge pratar med mommo


Det känns att det är måndag och semestern snart är slut

Idag är en trött och tråkig dag. Fantasin och energin är inte på topp. Känns som det var länge sedan jag hade en sån dag, så det är väl bara att tacka och ta emot.

Saker att göra idag: Ringa förskolerektorn och höra om Sixtens schemaläggning (ringde dit 8.30 och fick en telefonsvarare som informerade att hon är åter kl. 13, jag har helt klart fel arbete).

Hitta på något roligt med Sixten.

Hjärtansfröjd

Ibland är en cykeltur som balsam för själen. Jag är lycklig jag som får bo på vischan.












Sixten har sett hur de stora grabbarna hänger hjälmen på cykeln.

Daskar du till ditt husdjur när den inte gör som du vill?

Inskolningen på dagis går bra. Eftersom Sigges avdelning är nyöppnad är det bara nya (och yngre) barn där. Alla är lite ringrostiga så mitt största problem är hur det ska gå att hålla Sixten i skinnet så han inte kastar, knuffar eller brottas med de yngre och mindre barnen. Just nu är det mycket gränssättning som gäller och det är inte det lättaste ska jag tala om, allra helst när vi nästan verkar vara de enda av våra bekanta som inte tycker det är ok att daska till barnen över fingrarna eller dylikt när de gör saker de inte får. Jag som trodde våran generation var annorlunda... eller är det någon form av matchogrej att sitta och deklarera att en smäll på fingrarna har ingen dött av? Det är skitjobbigt ibland att ha ett barn som slåss, sparkas, skriker, bits och vill bestämma allt, men för mig att slå ett barn är som att sparka på en hund- ingen av dem lär sig något av det, utan det gör bara skada och vilken förebild blir man då? Det är rätt sjukt att man ska behöva sitta här år 2009 och deklarera VARFÖR man INTE daskar till sitt barn, eller hur?

Mellan trotsen och bråken gör vi sådana här saker tillsammans

 

Åh, vad trist det är med myndigheter

Imorgon börjar Sixtens inskolning på hans nya dagis och jag har inte fått några inskolnings tider överhuvudtaget så idag slog jag en signal till dem, så jag vet när jag ska vara där imorgon i allafall. Hon jag pratade med blev förvånad över att personalen inte hört av sig och hon frågade två gånger vad min son hette. Börjar få lite bad feelings om detta, antingen har han blivit bortglömd eller så tyckte hon att han hade en konstigt namn, hur eller hur så skulle de höra av sig igen. Få se hur den här inskolningen går, med tanke på att Sigge är lite halvskeptisk till dagis nu för tiden. Förra inskolningen gick jättebra, men då visste han å andra sidan inte vad han gav sig in på :-)

Vi hade ju ett helt sommarlov på oss inför detta och nu är vi redan där, fattar inte hur tiden kan gå så fort! Snart är semestern slut och ekorrhjulet startar igen. Ett år till nästa gång igen, suck. Just nu börjar jag bli lite sugen på att göra något annat, vad vet jag inte, men jag har inte så stor lust att börja jobba igen fast jag har världens roligaste jobb (ibland).

Nu börjar, kanske semestern, efter att huset har målats, fönstrerna skrapats etc.

Igår åkte de sista sommargästerna och det är inte utan att en höstkänsla börjar infinna sig. Det är så otroligt mycket jag har hunnit uppleva under denna sommar att det nästan känns som när man var liten och ett sommarlov var en hel ocean av tid och händelser. Det är inte ofta man träffar människor för en kort tid och deras levnadshistoria lämnar en med en massa obesvarade frågor och funderingar och får en att fundera över sina egna livsval, eller att man får ett nytt intresse, eller att man blir förvånad över sina egna reaktioner och/eller sitt kunnande eller får en att inse hur skört livet är, men allt detta har jag varit med om (och lite till). Just nu vill jag bara njuta av den sista veckan innan allt går på rutin igen, sitta under trädet och filosofera om min kommande trädgård (just det, träd, buskar och blommor är mitt nya intresse).

 
Min lilja (?) som nästan rök när altanen skulle fixas upp, samt Sigges klåfingriga fingrar.


Rosen under altanen, en av de få som slagit ut i år, de andra har skrumpnat ihop av chocken efter allt liv och rörelse.


Altanen före...


...och efter.




Sigge i trädgungan som äntligen är på plats.


Min sommar-jord, sten och blommor.

Tack, alla för alla obetalda arbetstimmar ni har lagt ner på huset, oss och Sigge, vi syns nästa år igen, va? :-)

Måndag

Har haft en jättebra helg, med roligt arbete och trevliga människor. Stor kontrast mot det man i vanliga fall gör på jobbet, det är inte så ofta vi syr ihop sår i ett tält med en golvlampa som belysning på en militärbår. Så förhoppningsvis blir det Emmaboda nästa år igen! Idag har m+p varit på IKEA, jag och Sixten åkte till Anna och åt kladdkaka och pratade strunt istället. Antes semester är slut så han hade sin första dag på jobbet idag. Har varit lite halvtråkigt väder här men förhoppningsvis blir det någon ytterligare dag som tillbringas på detta sätt innan inskolning på dagis och jobb sätter igång för mig och Sigge.


RSS 2.0