lindakott

Idag är det första dagen ever som Sigge inte sovit middag, lite jobbigt med tanke på att den timmen mitt på dagen som han sover hinner man pyssla lite på egen hand utan "sixten titta/hjälpa/vispa". Men vi har lärt oss att när han bestämmer sig för något är det lika bra att köra, så ingen sovstund länge, det är med vedmod i hjärtat då han sakta men säkert blir större och större och snart inte längre är min lillkille.

Ja, vem har sagt att det är lätt att vara förälder? Sixten har fullt upp med att byta blöja på sin "bebis".

Mamma och Sixtenmys

Har nyss läst ut Åsa Larssons senaste bok som hette något med vrede och fick sån hemlängtan. Det är helt sjukt hur man kan känna miljöbeskrivningarna rent fysiskt och veta exakt hur det ser ut det hon beskriver. Antar att hon också har hemlängtan... På något sätt kommer man sin egna barndom närmare efter att man själv fått barn. Så det är genom ett barns ögon jag ser min hemstad, inte som det ser ut nu. Jag vet hur det är att ligga i snön och titta upp i rymden mellan stjärnor och norrsken, på något sätt känns himlen alltid närmare Kiruna och jag vet hur det är att gå till skolan när det är så kallt att man knappt kan prata för kinderna är så stela av kyla och det är mörkt som mitt i natten. Eller den blå skymningen som kallas dag i december. Jag vet hur det känns att vara nervös till bristningsgränsen för att träffa någon man är kär i en kall, mörk höstdag i september som doftar tungt av blöta löv och höst genom regnvåta gator. Det är det jag längtar efter; alla barndomsminnerna...inte staden ur ett vuxet perspektiv.

Jag vill också bo i en stuga i Kurravaara (som dock inte är så öde som det är i boken, men...men) och jaga min barndoms snöflingor med tungan utsträckt.