lindakott

Neej, vi har inte hund...men man skulle kunna tro det :-)

Tur att det är någon i den här familjen som är morgonpigg och tycker att 05.30 en söndagsmorgon är en perfekt tid för att gå upp och busa.


Det roliga är att han håller i min väckarklocka, Som om man skulle behöva en sån nu för tiden, när vi har en automatisk Sixtenklocka version 2007 som är omöjlig att snooza och alltid slås på klockan 05.30 oavsett veckodag. DET är kvalitet! Att han sedan börjar morgonen med att klättra över sin arma mor för att sedan kasta sig ner mellan oss i sängen och peta ögat (och pussas och krama lite granna) gör ju inget. Det har hänt att jag och Ante har bytt sängsida, med resultatet att han kikar på Ante och går sedan RUNT sängen till mig och gör ovanstående. Han är vare sig blind eller dum våran son ;-) 

Jag och Sixten går lite i otakt för tillfället...Just nu går all frustration en liten 1,5 åring kan känna ut över mig, vilket har inneburit 3-4 bitmärken med efterföljande blåmärken/dag. Inte så där jättekul...Känns som om all pedagogik tagit slut och det enda som återstår är att vänta ut det. Förstår inte varför det bara är mig han biter, klöser och slåss med. Inte sådär jättekul att komma hem efter att ha jobbat en hel dag och mötas av en vildkatt som man bara vill pussas och mysas med. Förra veckan hade vi det så jättemysigt och den här veckan är en enda stor kamp och ständig frustration. Jag tror inte att jag har kämpat så som jag gör nu med någonting innan jag fick barn. Men det är tur att det finns ljusa stunder med som när han kommer och kryper upp i famnen och vill läsa en bok, eller tittar på en med bus i ögonen och ett stort busleende.

Just nu är det här grinflinet dominerande

Tur att vi är två och att Ante och Sixten går lite mer i takt än vad vi (jag och Sixten) gör.

Dagarna bara rusar iväg när man jobbar, ingen nyhet men,men...Varit en tung helg på jobbet och inte känns det bättre att jag ska jobba kväll ikväll med. Måndagar innebär alltid mycket att göra och helgen tog som musten ur mig så jag känner mig inte toppenpigg precis...

Jag trodde min svärmor skulle komma och hälsa på oss nu snart, men tyvärr blev det inte så, börjar längta efter alla "där uppe", blir så långt mellan gångerna man träffas nu. Men om det är någon som känner sig sugen att komma och hälsa på så får de jättegärna göra det-barnvakt är ingen lyx här precis. Inte för att vi enbart vill utnyttja den tjänsten utan för att det hade varit roligt att träffa lite familj, släkt och old friends. Börjar få hemlängtan igen, av någon konstig anledning blir det alltid så vid den här tiden. November är ändå ingen trevlig månad här nere, regn, blåst och kallt när man helst av allt bara vill ha snö.

Det roliga är att Sixten gillar samma barnprogram som jag, och jag har faktiskt inte påverkat honom ett dugg :-) Så nu hänger vi framför Hotell kantarell och höjdarna (ni vet julkalendern med Luleå och Lipton) varje morgon.